Metallicas album
Lasse Grönroos rangordnar alla skivorna av Metallica som fyller 40 i år.
från sämsta till bästa
Är du redo?
Här är mina omdömen. Vi går från sämsta till bästa.
“Death Magnetic är en svullen, halvkrypande grå larv som lämnar efter sig ett spår av sömnsand stulet ur John Blunds säck”
Death Magnetic (2008)
Text
“En eloge måste man ju ge för att Lars lystrat på Abaddons trummspel i Venom som inspiration för sitt sound. Det kan å andra sidan också ha varit katterna som dansade på roskislocken utanför hans fönster.”
St. Anger (2003)
“Kontemporärt” strunt som Where the wild things are gör mig rent ut sagt ilsken när jag försöker traggla mig igenom detta sega stolpskott till album.
Skivan har några starka riff och melodier, men de är för få och paketerade i arrangemang som är så dammiga att tapeterna lossnar.
Reload (1997)
Hur fungerar då kombinationen tysk expressionistisk teater från 1800-talets slut med amerikansk hårdrock?
Vad tror du själv?
Den är hemsk men samtidigt helt härlig.
Lulu (2011)
Visst, jag förstår varför en del kallar skivan Load of crap och halva skivan är mer eller mindre dynga, men här finns pärlor.
Om inte annat så är Until it sleeps en av deras finaste stunder någonsin.
Load (1996)
Om vi bortser från svarta albumet så var en samlingsskiva med covers Metallicas bästa skiva under hela nittiotalet.
Andra disken tar ett struptag och ruskar om dig tills både dina parkeringsslantar och Nortti-paketet faller på backen.
Garage Inc. (1998)
Den senaste skivan kom fram bakom ett träd och gav oss två klockrena träffar med baseball-klubban i näsan: Hardwired och Moth into flame. Vem skulle ha trott?
Det här är bandets bästa skiva sedan Load eller svarta skivan.
Hard-Wired... to Self-Destruct (2016)
Nu är det bara en gång för alla så att de klantade till mixningen av en annars utmärkt skiva. Vrid upp basen för fan!
Om man sedan gillar det ultratorra soundet eller inte är en smaksak. Men man kommer ju inte ifrån att en stor del av låtarna är klassiker.
...And Justice for All (1988)
Visst är det en ikonisk skiva. Med Cliff Burton försvann den magi som de tre första albumen hade. Den gnista som gör låtarna tredimensionella i ditt huvud, vilket ingen skiva av dem efter det lyckats med.
Men ska jag ta med ett album av bandet till en öde ö så blir det inte den här.
Master of Puppets (1986)
Radiostationerna och karaokebarerna förstörde Nothing else matters m.fl. genom att spela dem så sönder att man till sist ville spy när man hörde de första tonerna av dem.
Även en ung Lars Einar Grönroos rockade hårt på skolvägen till tonerna av Enter Sandman och Sad but true.
Metallica (1991)
Låtarna rusar fram och håller nästan på att snubbla på sina egna fötter, men det håller ihop fram till mållinjen.
Seek & destroy är fortfarande en av bandets tre bästa låtar. Hur bandet låter oss suga på karamellen så länge innan de kommer fram till vers och refräng är bara underbart. Och James elaka röst!
Kill ‘Em All (1983)
Här faller då alla pusselbitar på plats.
I mitt sinne har jag alltid då jag hört For whom the bell tolls sett framför mig en typ som står på vindpinade klippor och försöker skrika omkull en annalkande tornado i ösregn.
Ride the Lightning (1984)
Vilken artist vill du att Lasse rangordnar till nästa? Kom med förslag! Motivera gärna förslaget.
lasse.gronroos@yle.fi